ettkorvliv

Idag tänkte jag bjussa på att vara lite klyschig och slå ett slag för: inget ont som inte har något gott med sig.
Våra balkonger är sedan en tid tillbaka avstänga (pga fallrisk) inget som jag tidigare brytt mig speciellt mycket om eftersom det i alla fall inte varit balkongväder. Nu är det ju däremot det, men det ändrar inte faktumet att vi inte får gå ut på balkongen. Så det är alltså det onda. Och det goda? Jo, eftersom jag nu var i behov av en solig plats för att avnjuta mitt kaffe och min bok tog jag en filt och la mig på gräsmattan på gården. En big deal? Nej absolut inte. Men detta är inget jag gjort förr och inte sett någon granne göra heller. Eftersom alla alltid häckat på sina balkonger.
Något jag nu ändrat på och gillar, hoppas fler tänker likadantoch kör på lite mysigt gårdshäng.

-Ett skepp kommer lastat!
-Med vadå?
-En mönsterpassad kavaj.

Om skeppet inte sjunker först.

I onsdags hade jag med mig ett påskägg till skolan.
Jag gömde ägget under under pressbordet och skrev ledtråden "det blir varmare där det bränns" på tavlan. Sarí gick på jakt och hittade ägget lagom tills 11 fikat, och jag tror det var riktigt uppsakttat av samtliga klasskamrater.
Alla har otroligt mycket att göra just nu och socker i form av kakor och godis har blivit vårt älskade speed.

Jag lovar mig själv om och om igen att jag ska se till att hålla mitt blodsocker jämt och fint. Äta när mat och sovklockan säger "ät" men icke. När jag är i skolan går det oftast bra, vi har ju både förmiddags fika och lunch. Sen efter man slutat hinner man också slänga i sig något energipackat innan träningen. Men när jag kör mitt eget race vare sig det är ett sömnadsprojekt(som oftast), städning, något pyssel eller manisk sortering(/garderob,tygförvaringen/pyssel-lådan) så glömmer jag oftast helt av mig. Kan ibland äta en hyffsat tidig frukost och sen inte äta fören 20-21. Jag behöver väl inte påpeka att energin redan tagit slut och de sista timmarna går nästan inget som det borde. Visst kan jag också bli lite versig, absolut inte som sådana där människor som blir helt skogstokiga när de är hungriga men lite vresig ja.
Det knäppa händer snarare precis efter jag ätit. Som en sorts extrem paltkoma, eller nej inte ens det. Ja, jag blir slö och mätt men även ledsen. Ibland vädligt ledsen, utan anledning. Det är inte så att jag kommer och tänka på något och börjar oja mig över det. Utan jag får bara den där ledsnakänslan i hela kroppen och allt känns så värdelöst. Ett par tårar kan jag till och med hinna med. Men vad skulle jag kunna svara om någon undrar vad jag är ledsen över?
"Mat" känns som ett rätt dumt svar. Sedan försvinner det så fort energin från maten börjar snurra runt i kroppen och jag är helt plötsligt pepp på allt igen.
Nåja, nu vet ni det. Så om ni matar mig när ni ser att jag verkligen behöver det så behöver ni inte oroa er om jag tycks lite ledsen efteråt. Det är så jag gör det.

http://www.dn.se/debatt/unga-anvander-kondom-endast-vid-tre-av-tio-samlag


"Dagens outtalade p-pillerstrategi härrör från 1960-talet när p-pillren lanserades. Då var det fortfarande skambelagt att bli gravid utanför äktenskapet, akut-p-piller och medicinsk abort existerade inte och framför allt var hiv inte aktuellt. Det är nu dags att uppgradera kondomens status och att se denna som ett adekvat skydd mot såväl oönskade graviditeter som könssjukdomar."

Jag blir förbannad över att huvudnyheten inte är hur många unga tjejer som kännt sig tvingade till sex, för det är väl fan viktigare?
Jag blir också less på hurvida man inte tar upp alla de nackdelar som finns med p-piller, hur dåligt många unga tjejer och kvinnor mår på grund av dessa piller och att man kanske också därför borde använda kondom.
Men, klamydia som kan botas med en pencilinkur kanske är värre än psykisk ohälsa hos tjejer? (som abolsut inte kan botas med pencilin, hur mycket men än tar.)

"On stage, a short dress can go right up to the crotch and be perfectly fine. Put dimonds on the crotch, and you're home free."
-Bob Mackie

I [LOVE] Bob Mackie

Igår firade jag kvinnodagen med att skaffa mig en FETblåtira. Mitt egna sätt att visa sympati och medkänlsa för alla de kvinnor som dagligen lever i rädsla och skräck? Njae, näe. Vi hade matchsparring på Linneá och det gick faktiskt helt okej, mycket bättre än förra veckan i alla fall. Tills BOOM. Helena fick in en fullträff. Det blev svart och jag minns faktiskt inte så mycket. Allt kändes helt okej först, kändes som en liten svullnad under ögat bara. Jag kylde i vilket fall men när jag tog bort vattenflaskan för att kolla så, plupp. Det verkligen lät och kändes plupp. Och ögonlocket svullnade likt en ballong på bara ett par sekunder.
Jag gick till Lars som tränar i närheten, påvägen mötte jag Maria (förlåt sötnos om jag skrämdes med mitt öga) fick en ispåse av honom, sen åkte jag hem.
Om en timme ska jag till vårdcentralen, eftersom blåtiran beter sig liiite udda, känns skönt att bara kolla upp så allt är som det ska. Förresten, givetvis är det ögat som jag ser bra på som svullnat igen, så ja. Jag är typ halvblind för tillfället.

För att återgå till det där med kvinnodagen. Jag är klyven. Det känns som en väldigt viktig dag på många vis. Men då känns det som om man verkligen borde göra något av den. Något som jag inte känner att man gör.
Den andra halvan av mig blir lite provocerad. EN DAG?! Jag känner att igår är lika mycket min och alla andra kvinnorsdag precis som idag, imorgon, i övermorgon osv. Alla dagar är våra.




Förresten missade jag det där med fettisdagen igår, det tänker jag återgärda med att äta en, eller nej. Två stycken semlor idag.

Borde sy men det går ju inte, eller jag får faktiskt rätt mycket gjort men om herrarna kunde ta och sköta sin skidstaffet lite bättre då jsg slapp sitta som ett nervöst, ja jag vet inte vad. Då hade det i alla fall gått bättre att sy.
Kom igen nu, kör för fa-aan.

Jag hatar människor. Egentligen behöver man väl inte förklara något så simpelt men för skojs skull tänkte jag göra det i alla fall.
Först lite bakgrund. Jag har lov, trots det var jag i skolan straxt innan 8.00 och åkte inte därifrån fören efter 21.00, helt slut och kanske inte på världens bästa humör. När jag hoppar på tunnelbanan blir jag sittandes ensam i ett fyrasäte jag sitter ytterst och har ett sällskap på 3 personer i fyrasätet på andra sidan gången. Ett par i 50års åldern och deras vän (snart min ovän) en man, runt 60 år skulle jag gissa. Det känns som jag även måste påpeka att han har på sig en cowboyhatt, som östermalm- och danderydsgubbar har fått för sig är snyggt, nog om det.
Sällskapet sitter och har en mycket hög och skrytsam diskussion, om de försöker imponera på varandra eller på oss andra i vagen vet jag inte, men jag blev rätt less på att höra om deras lägeheter och sommarhus i spanien hit och dit så jag tar på mig mina hörlurar.
Vid centralen kommer det fram en "tiggare", usch vad jag hatar det ordet. Det är en äldre herre, utländsk, det syns verkligen att han är hemlös eller vädligt fattig, men det syns också att han försöker vara så proper han kan, välkammad etc. Han kommer i alla fall fram till oss. Och ber oerhört artigt om ett par kronor, han är verkligen inte ett dugg påträngande eller dylikt. Han får lite småpengar av mig och tackar och ler. Då tycker den 60åriga gubben att han har något viktigt att säga. Jag minns inte ordagrant men han börjar helt enkelt att skälla på den hemlöse. "Gå här och tigga pengar?! "Skaffa dig ett riktigt jobb!!" "Sådana som dig behövs inte här, åk hem" Gubbjäveln fortsätter och den tiggaren står typ, ursäktande krav och låter sig bli utskälld. Gubben fortsätter och börjar även berätta om en "jäkla kärring" som försökt sälja situation sthlm till honom dagen innan och som till råga på allt svarade "det här är ett jobb" när han även bett henne att skaffa sig ett jobb istället för att gå omkring och försöka sälja tidningen.  Vid det här laget har många börjat rulla på ögonen åt gubben. Jag har tagit av mig hörlurarna och sitter och ger honom en vädligt idiotförklarande blick, vilket inte han ser. Men damen i sällskapet som försöker lätta upp stämningen med några osmakliga skämt. Gubbjävlen fortsätter mala på och jag får nog.
Jag; Nu får du ursäkta men jag tror att vi är många fler som stör oss på hur du sitter och beter dig nu jämfört med någon som ber om ett par kronor.
Gubbjävel: va?! vadå?!!! VA?! Vad menar du? (ganska spännande att se hur snabbt han kunde bli helt tokrasande)
Jag; jo, snälla. Kan du bara hålla käften.
Gubbjävel: dagensungdommar!! på min tid fick man en örfil om man betedde sig, och se oss blev det folk av. (här väljer han även att ställa sig upp, antagligen för att försöka få mig att känna mig liten och underlägsen.
Jag svarar med att också ställa mig upp. Helt säker på att om han säger något till kommer jag att slå honom. Även fast jag vet att det är fel såhär i efterhand. Jag var så arg att jag tveklöst hade sopat till på en gång.
Men som tur är svarar en kvinna i 30 års åldern istället.
Kvinnan: Jag tror då inte att det är dagens ungdom det är fel på.
Gubben ser förvånad ut över att det inte är han som får medhåll, samtidigt som kvinnan i hans sällskap lyckas få honom att sätta sig ned. Han och mannen i sällskapet börjar nu istället diskutera hur synd att "såhär tråkiga saker" ska få förstöra en fin kväll.
Tåget rullar in på min station och jag hoppar av. Så arg att jag fortfarande skakar.
Hur i hela världen fungerar en så elak människa? Jag kan inte ens försöka förstå hur han tänker.
Elaka elaka människa. Jag blir så arg.

Snart kommer Jennifer hit till torpet, det blir fint. På schemat står; kärleksmums, kaffe, foto och säkert en dos skitsnack också.
Vad är det då som ska fotas underar nu såklart? Jo, en kappa och en kavaj. Vi håller nämligen på med lite annat än att bara sy i skolan. (Dumt nog om ni frågar de flesta). Men nu har vi i alla fall en uppgift som går ut lite på att vi ska teckna en kundskiss(idioti på högnivå) & en plaggskiss, sedan fota det färdiga plagget och sedan få hjälp att sammanställa allt på ett smidigt och bra vis för att sedan kunna sälja in oss själva.
Nackdelen är ju att både kavajen och kappan som ska fotas är sydda till mig, dvs jag måste ha på mig dem när de fotas, dvs jag måste vara med på bilderna. Jag gillar det inte. Det är nackdelen med att sy åt sig själv, enligt mig i alla fall. Visst känns det helt okej att ta ett par oseriösa bilder på saker jag gör och slänga upp här på bloggen. Det gör mig inget, det är till och med roligt eftersom man får respons etc. Men nu när det ska vara lite för att inte säga mycket mer seriöst blir jag obekväm.  Men men. Det är väl bara att bita ihop.

Slänger kanske upp en bild eller två sen.

Men nej, jag pallar inte.
Sist jag gick till sjukan slutade det med att alla små "prickar" man får av ett pricktest växte ihop till en stor svullen böld. Ett resultat som förvånade min doktor lika mycket som det gjorde ont på mig. Efter att flera läkare fått kolla på misslyckandet så fick jag en salva och bölden gav med sig. Eftersom man däremot inte kunde urskilja några som helst resultat så fick jag lämna blod istället. 12 rör. 12 jävla rör. De skickades till danmark och 1 månad senare fick jag komma tillbaka för att få min "dom". Korsallergi påstods det vara, dvs att jag pga pollenallergi även kunde reagera på olika saker man brukar äta. Närmare bestämt 52 olika saker.
Vadfan liksom?
Jag börjar ställa mig tveksam, och.. jag kan väl inte undvika dessa 52 saker heller när de bland annat handlar om: potatis, mjöl, ägg, lalalalaa, totmat, typ alla frukter, lala allt utom ris typ.

Är det förmycket begärt att kunna äta utan att läpparna ska svälla upp?
PS DET GÖR ONT DS

Äter, sover, umgås, tränar, äter, syr, syr, tränar äter, sover, pysslar, sover, läser, äter, syr, syr, ritar, tränar och sover.
Mitt i allt fastnade jag på bild

idag hade jag en rätt värdelös lektion, så jag började skriva en lista istället. tanken var väl lite i stil med "para ihop partier med sporter"ish.

Och den där jävla hopplösheten. bräcklig spröd klen tillräckligt nog förskräcklig bristfällig skör hemsk fasansfull undermålig lagom otillräcklig fullgod vek förfärlig typ så.

Jag gör som alla hippabloggare, dvs kör ett inlägg från luren. Anledning? Jo, en sprudlande myskänsla i magen. Jag lyssnar nämligen på ett gammalt radiopogram från i somras. En lyssnare har skickat in ett förslag på en helt underbar superhjälte och det bästa, insändaren kallade inte hjälten för vare sig han eller hon, utan hen. Jag blir så glad. Heja hen. Heja heja.