ettkorvliv

Jag hatar människor. Egentligen behöver man väl inte förklara något så simpelt men för skojs skull tänkte jag göra det i alla fall.
Först lite bakgrund. Jag har lov, trots det var jag i skolan straxt innan 8.00 och åkte inte därifrån fören efter 21.00, helt slut och kanske inte på världens bästa humör. När jag hoppar på tunnelbanan blir jag sittandes ensam i ett fyrasäte jag sitter ytterst och har ett sällskap på 3 personer i fyrasätet på andra sidan gången. Ett par i 50års åldern och deras vän (snart min ovän) en man, runt 60 år skulle jag gissa. Det känns som jag även måste påpeka att han har på sig en cowboyhatt, som östermalm- och danderydsgubbar har fått för sig är snyggt, nog om det.
Sällskapet sitter och har en mycket hög och skrytsam diskussion, om de försöker imponera på varandra eller på oss andra i vagen vet jag inte, men jag blev rätt less på att höra om deras lägeheter och sommarhus i spanien hit och dit så jag tar på mig mina hörlurar.
Vid centralen kommer det fram en "tiggare", usch vad jag hatar det ordet. Det är en äldre herre, utländsk, det syns verkligen att han är hemlös eller vädligt fattig, men det syns också att han försöker vara så proper han kan, välkammad etc. Han kommer i alla fall fram till oss. Och ber oerhört artigt om ett par kronor, han är verkligen inte ett dugg påträngande eller dylikt. Han får lite småpengar av mig och tackar och ler. Då tycker den 60åriga gubben att han har något viktigt att säga. Jag minns inte ordagrant men han börjar helt enkelt att skälla på den hemlöse. "Gå här och tigga pengar?! "Skaffa dig ett riktigt jobb!!" "Sådana som dig behövs inte här, åk hem" Gubbjäveln fortsätter och den tiggaren står typ, ursäktande krav och låter sig bli utskälld. Gubben fortsätter och börjar även berätta om en "jäkla kärring" som försökt sälja situation sthlm till honom dagen innan och som till råga på allt svarade "det här är ett jobb" när han även bett henne att skaffa sig ett jobb istället för att gå omkring och försöka sälja tidningen.  Vid det här laget har många börjat rulla på ögonen åt gubben. Jag har tagit av mig hörlurarna och sitter och ger honom en vädligt idiotförklarande blick, vilket inte han ser. Men damen i sällskapet som försöker lätta upp stämningen med några osmakliga skämt. Gubbjävlen fortsätter mala på och jag får nog.
Jag; Nu får du ursäkta men jag tror att vi är många fler som stör oss på hur du sitter och beter dig nu jämfört med någon som ber om ett par kronor.
Gubbjävel: va?! vadå?!!! VA?! Vad menar du? (ganska spännande att se hur snabbt han kunde bli helt tokrasande)
Jag; jo, snälla. Kan du bara hålla käften.
Gubbjävel: dagensungdommar!! på min tid fick man en örfil om man betedde sig, och se oss blev det folk av. (här väljer han även att ställa sig upp, antagligen för att försöka få mig att känna mig liten och underlägsen.
Jag svarar med att också ställa mig upp. Helt säker på att om han säger något till kommer jag att slå honom. Även fast jag vet att det är fel såhär i efterhand. Jag var så arg att jag tveklöst hade sopat till på en gång.
Men som tur är svarar en kvinna i 30 års åldern istället.
Kvinnan: Jag tror då inte att det är dagens ungdom det är fel på.
Gubben ser förvånad ut över att det inte är han som får medhåll, samtidigt som kvinnan i hans sällskap lyckas få honom att sätta sig ned. Han och mannen i sällskapet börjar nu istället diskutera hur synd att "såhär tråkiga saker" ska få förstöra en fin kväll.
Tåget rullar in på min station och jag hoppar av. Så arg att jag fortfarande skakar.
Hur i hela världen fungerar en så elak människa? Jag kan inte ens försöka förstå hur han tänker.
Elaka elaka människa. Jag blir så arg.