ettkorvliv

Det hör verkligen inte till vanligheten att:
-jag kom iväg i från skolan "i tid"
-jag är ensam hemma
-jag har hunnit påbörjat ett lagom sömnadsprojekt (lär bli klart imorgon)
-jag känner mig rätt chill, och.. nöjd(?) med tillvaron.

Att ha en svacka lite då och då är naturligt, men jag hatar verkligen när det känns som om den ena svackan avlöser den andra. Man liksom tänker att man ska ta sig i kragen, men så.. Så gör man det bara inte. Varför? För min egen del känns det nästan som om enegilagret och lusten bara är helt slut och fast man vill så går det bara inte att göra något. och det enda sättet att fylla upp det där lagret igen är genom att, vara så gott som apatiskt. Att energin kommer tillbaka utav att vila säger ju sig självt, och genom att inte göra något, så börjar jag tänka i banor kring vad jag egentligen skulle vilja göra, om jag bara hade orkat. Sen, POFF, allt startar om, energin finns, och där finns också alla de där tankarna om vad jag villle göra. ä n t l i g e n.

Efter en svacka så är det allt på en gång som gäller.
Då är det lite som om man lägger en tegelsten på gasen, samtidigt som man försöker styra med en fot eller armbåge för händerna är helt upptaga med en annan sak, ögonen fokuserar på en tredje och tankarna är redan på den fjärde.
Så det är bara att hålla tummarna för att vägen är rak och att man inte är uppe och kör på någon liten bergsväg i alperna. (om man nu skulle likna det hela i att köra bil. varför man nu skulle göra något sådant)

Så, EH, nu kör vi?